stjärtlappsrace och förrymd häst
Börjar dagen från början så kommer ni hänger med på dagens feeling.
Vaknade. Ganska pigg och på bra humör. Inser dock redan under frukosten att det här kommer bli en DÅLIG dag. Sminkväskan är glömd hos min älskade Sara. :( Så därmed blir det en osminkad flicka som får möta en dag på jobbet/förskolan. Sväljer det och tänker att barnen inte ser så stor skillnad (sminket handlar mer om hur jag ser på mig själv i spegeln.. inbillar jag mig iaf). Tittar ut genom köksfönstret och ser då min fuxfärgade ponny som tror sig blivit vildhäst (läs: rymt igen). Suckar och tar sedan på mig kläder och gör iordning allt inför jobbdagen (inte värt att stressa för hans skull). Går ut och lämpar grejer i bilen. Ställer därefter in Nice vänligt men bestämt i hagen med orden "nu får du stanna där". Hinner inte ens tillbaka till bilen så är han ute igen. Inte ens värt att bli arg. Åker till jobbet. Efter kanske hundra meter inser jag att radion inte fungerar. Nu lite mer irriterad. Den har tydligen kod? Vilken bilstereo har det? Så jag njuter av 40minuters tystnad under färden till jobbet. Njuter. Bildubb på asfalt - I hate it!
Jobbar hela dagen. Mycket angenämt och det blir dessutom pasta med sås gjord på rökt lax till lunch. Inte illa. Ute både på förmiddagen och eftermiddagen. T hör av sig och berättar att brevbäraren ringt vår granne som i sin tur ringt T. Vi har en häst som har rymt. Jaja, tänker jag och skakar på huvudet. Det är Nice i ett litet nötskal.
Jag skaffar mig en egen fanclub bland barnen och utmanar Johan (en annan "fröken") på stjärtlappsrace. Det är strax innan fyra det ska avgöras. Jag har en fin nästan ny röd stjärtlapp och han tar en blå. Mina fans hejjar på och jag är rödrosig av kylan om kinderna. Vi stirrar på varandra med utmanande blick, här är det liv eller död som gäller. eller åtminstonde ära och stolthet. Sätter oss ner bredvid varandra. Barnen tjuter i bakgrunden men vi stänger av det. Fokuserar. Backen ligger på förskolans gård och leder ner i en förnuvarande lövfri syrenhäck. Startsignalen går och vi bokstavligt svischar iväg på snön. Bäst av tre är det som gäller, men första loppet kan vara avgörande. Det tar kanske fem sekunder så är vi nere. Jag har vunnit och min publik jublar. Dags för lopp två. Jag fokuserar. En vinst till och jag avgår som vinnare. Pulsen stiger och jag känner lukten av seger. Än en gång går startsignalen och vi susar nedför backen. Denna gång är det skrämmande jämt. Men jag vinner. Jag känner knappt mina stelfrusna hår och hör bara jublet av barn som skriker mitt namn i extas. Hädanefter är jag inte bara Ida med alla barnen, jag är Ida stjärtlappsmästaren på förskolan. Eller ja, någonting sådant iaf. Njuter i ungefär en timme av segerns sötma, sedan är det dags att åka hem.
Ytterligare 40minuter av dubbdäck mot asfalten och jag är hemma igen. Tre brev från telia väntar och dessutom står T och skruvar fast plank på staketet. Nice och Blenda står i boxarna i väntan på att hagen ska bli färdig. Jag går in och kolapsar i kökssoffan. Nu ska jag leka med min nya iPhone?
Återkommer med resten snart...
ponniesarna i en Nice-osäkrad hage. Oh, titta han är ju faktiskt innanför staketet.
